Igår var vi några som låg på sandgrundsudden och solade, jag gömde mig dock i skuggan under ett träd eftersom att jag brände mig i onsdags. Igår kväll var det fotbollsträning. Riktigt jobbigt i värmen men vilken skön känsla det är efteråt!

Igår var jag även hos min hälsocoach vilket gick jättebra! Hon var jätte nöjd. Fortfarande -8kg. men det har försvunnit en del fett och jag har byggt mer muskler. FRAMGÅNG!

Idag gick jag upp med tuppen för att börja tvätta 07. Värdelöst att det är så svårt att få tvättid här. Var inte alls sugen på att gå upp tidigt idag. Varmt är det också så varje gång jag vart nere i tvättstugan så svettas jag som en gris och får sätta mig framför fläkten här hemma!

Snart dags att springa ner i tvättstugan igen!

Då den där hemska, vidriga, värsta dagen. 21 mars 2009 så förändrades mitt liv. Korsband och minisk gick sönder. Jag sköt länge på dom tårarna. Jag försökte se positivt. Tänkte mycket på att detta år tar jag studenten, 2009 skulle ju bli mitt bästa år. Jag tog studenten och hade hört många lovande ord om att året 2009 kommer jag att blomma ut som fotbollsspelare. Jag var lycklig och tränade varje dag. Vissa dagar tränade jag till och med två pass. Jag var så taggad på hela 2009. Allt skulle gå min väg detta år. Istället slits jag från sporten jag älskar i nästan ett år. Jag har aldrig varit så förberedd inför ett fotbollsår som jag var då. Istället fick jag tänka om och rehab låg överst på listan och det var någon som jag var väldigt noga med. För tillbaka till fotbollsplan det skulle jag. I juni 2009 tog jag studenten och jag var lycklig för jag var klar med skolan, det var tanken på denna dag och alla som stöttat mig som fick mig att hålla humöret uppe.

I september 2009 var det dags för operation. Det sista ortopeden sa till mig innan det var dags att bli nedsövd var att Du har byggt upp dina muskler jättebra, du kommer kunna spela fotboll igen. Dom orden betydde så mycket att få höra just då. Månader med rehab väntade men jag skötte den även om jag var sjukt trött på rehab.

Våren 2010 var här och jag var redo att spela fotboll igen. Dock bara för en månad. Efter en månad gick samma jävla korsband av igen. Denna gången behövdes iaf ingen operation och jag kunde spela klart matchen och fortsätta spela hela säsongen. Här står jag fortfarande. Med ett trasigt korsband och trasiga minisker. Men det bästa är att jag KAN & FÅR spela fotboll. Jag har kört rehab sedan 2009 och byggt upp allt runtom så jag klarar mig bra vilket känns hur skönt som helst. Extra skönt att jag vet att rehaben verkligen har hjälpt!! FAN VAD BRA.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag känner mig tom. Jag vet inte varför. Vad vill jag? Vad vill jag inte? Det är så många olika vägar att välja. Vilken väg är det som just jag ska gå? Ibland känns det som att det finns hur många vägar som helst att välja mellan medans det vissa dagar knappt finns valmöjligheter. Jag flyter med. Jag är så delad till dessa val. Jag har vandrat för fort nu igen. Jag måste stanna upp. Jag har tappat bort mig själv efter vägen. Jag måste backa och fundera. Vad vill jag?